God morgon! Klockan är halv tio här (var när jag började skriva inlägget he he) och vi vaknade för kanske en halvtimme sen, det var ändå en härlig känsla att vakna upp hemma men framförallt bredvid Victor. Just nu sitter jag i köket och dricker mitt kaffe, utanför strålar solen och på gräsmattan ligger lite frost. Victor är på övervåningen och packar väskan till träningen och matchen i London imorgon, allting är som det ska helt enkelt. Det är en vanlig tisdag a lá Victor och Maja. Mysigt och jag är väldigt glad över det. Idag ska jag ta dagen som det kommer men jobba av en hel del, gymmet ska besökas ( OJ vad det ska springas idag, så länge sedan nu), sen har jag och Victor en del att ordna upp angående bröllopet, antar att vi får göra det över telefon iallafall eftersom att han åker direkt efter sin träning. Sen ska jag jobba här på bloggen, SPELA IN MIN FRÅGEVLOGG till er och köpa hem fräsch och god mat. Idag blir det ensamtid för Maja och jag är helt pirrig, inte varit själv på en månad.
Igår flög jag ju hem från Spanien, jag var nära på att bryta ihop i tårar när jag pussade barnen men Sanna och John började tjafsa lite så ögonblicket dog kan man säga, vilket var bra för annars hade jag aldrig slutat gråta. Kändes skumt att åka därifrån, vi hade verkligen fått in en vardag och man tänkte inte riktigt på hur fort dagarna gick förbi. Jag åkte ju dit med inställningen att här ska jag vara och att jag absolut inte skulle bidra med någon stress för varken Sanna eller John. Sen ville jag ju dessutom vara där vilket dom förhoppningvis märkte av. Det jag menar är att ingen dag blev krystad eller jobbig, utan det var som om vi alla alltid hade levt sådär. Med mig i ett extrarum och just därför kändes det så konstigt att åka hem.
Victor hämtade mig på flygplatsen och jag kom hem till blommor. Han hade tillochmed köpt tulpaner bara för att jag har tjatat om att “våren är här” och “nystart”. Så himla fint. Det blev väldigt mycket känslor för mig att komma hem igår, en kombination av min stora saknad efter Victor, att ha fått vara med i John och Sannas bebisbubbla och lite pms. Victor har ju varit ensam här hemma och när man är hemma ensam i ett sånt stort hus vi lever i har ju inte mycket gjorts. Han har rört sig mellan köket – kontoret – toaletten – sovrummet. Detta har ju gjort att det nästan luktade museum när jag kom hem, dessutom var alla julsaker borta vilket hade gjort huset så mycket mer mysigt under hela december. Jag fick så mycket ångest, som en käftsmäll och jag kunde inte sluta gråta. Jag har förstått att det kan vara svårt att förstå mig när det gäller just det här, jag vet att det är få förunnat att vi bor i ett stort och fint hus men om huset inte känns som ett hem spelar ju det absolut ingen roll hur fint eller lyxigt man har det. Jag har inte känt mig hemma förutom i lägenheten i Västerås sedan vi flyttade från Portugal i maj och att komma hem i tron om att det nu var en “nystart” och “vår” för att sedan inse hur mycket ångest jag får av vårt hus gjorde mig ledsen. Jag var ju så inställd på att allting skulle kännas så underbart bra att komma hem och så blev det inte så.
Jag tror att det hänger ihop med att jag är en känslomänniska. Jag plockar upp min omgivning. Jag plockar upp allt. Och lägger jag mig varje dag i ett sovrum jag inte alls tycker om, så blir det som en tyngd på bröstet som bara växer och växer. Nu pratar jag inte om att det måste vara fina saker överallt, jag kände mig som hemma när jag bodde i ett litet litet rum i Oslo i ett kollektiv just för att det var mitt rum, med mina saker. Jag pratar om att det måste kännas som hemma. Lite som hos mamma, vi har inte samma inredningssmak, men att komma hem till henne är alltid hemma. Samma hos Victors mamma, eller hos Louise. För det är deras saker överallt, deras soffa speglar deras person, deras lakan har dom valt i butiken och deras köksbord är just som jag försöker förklara, deras.
Vi håller på att leta efter ett nytt hus, eller om jag fick bestämma en lägenhet inne i stan. Dessutom ska det köpas våra egna möbler nu som vi alltid tar med oss. Jag tror jag har hittat soffor jag vill ha (måste bara kolla med Victor) och så ska det köpas nya mattor och dylikt. Jag märkte sådan stor skillnad hemma hos Sanna och John, även om dom hade bott i deras lägenhet i 12 timmar när jag kom så kändes det som deras hem just för att det var deras möbler som stod där i lägenheten. Den här hösten har ju rullat på hur snabbt som helst för oss och även om jag har velat ta tag i saker så har jag inte orkat eller hunnit, det blir ju så när man inte mår så bra, man orkar inte ta tummen ur. Nu tror jag dock inte att allting hänger på möblerna och just därför letar vi efter en ny bostad. Jag känner mig inte trygg i det här huset och det är inte ett hus som passar våra personligheter, det här är nog mer ett ungkarlshus där man kan ha feta fester. Inte ett hus där man tänder ljus, spelar monopol och äter korvstroganoff.
Hur som helst efter mitt breakdown tände vi ljus och lagade tacos. Låg sedan sked i soffan och tittade på How to get away with murder. Har ni sett den? Den börjar ju spåra ur totalt och blir som Prison Break, det händer nya saker heeela tiden att man nästan blir lite matt. Men vi kan inte sluta kolla för det, man blir ju som besatt.
Nu ska jag göra frukost och sedan bär det av till gymmet, det är bra väder här idag och jag känner mig efter gårdagen väldigt fylld med energi. Jag vet ju att det mesta i livet blir vad man gör det till så idag ska jag styra upp saker, hålla kvar i min positiva energi och vara produktiv. Det här ligger enbart på mig och vad jag väljer att göra åt situationen och inte. Nu ska jag göra ett hem åt oss, för Victor förtjänar det lika mycket som jag. Nu kör jag. Tar tjuren vid hornen helt enkelt.
Jag måste bara säga att jag tycker du är så häftig som öppnar upp dig såhär. Å hur du går från att beskriva hur ledsen du är till att du visar ett jävlar anamma. Sån power! Jag är precis som du när det kommer till hemmet (som säkert alla är men ingen riktigt förstår vikten i) och jag älskar min lilla etta. Varenda hörn ger mig en trygghet som jag hoppas ni snart kommer att få! Och jag hoppas att du aldrig slutar blogga, undrar ibland hur du orkar med alla sura människor som kommentarer här inne och blir irriterad över att dom inte förstår att det är en ynnest att få en inblick i ditt liv. Folk verkar tro att du bloggar för att pleasa alla andra, dom missar poängen med att du bloggar för din skull.
Åh hade exakt samma. Vi flyttade från en lägenhet som vi bodde i, i 4 år. Sista året gav det så mycket ångest. Lägenheten vi bor i nu älskar jag mer än allt. Vi har köpt grejer lite i taget och fått till vår still. Jag bara längtar hem vart jag än är. Om jag ens vill ge mig ut från hemmet 😎
Alltså jag ÄLSKAR att komma in här på din blogg. Även om du skriver om lite tyngre grejer som idag så känner jag verkligen en befrielse i kroppen av att få läsa det. <3
Att du är så ärlig, öppen och sann hjälper många! Tack för det.
Jag känner igen din känsla! Jag är likadan, tar in min omgivning och påverkas mycket av den. När jag och mitt ex gjorde slut flyttade jag ganska snabbt från en stor fin lägenhet till en liten etta i andra hand som var möblerad. Försökte göra den till min så gott jag kunde men det gick inte. Jag fick ångest så fort jag klev innanför dörren och försökte spendera så lite tid som möjligt där. Nu bor jag i min egna lägenhet med mina egna saker och fylls med ro och glädje när jag kommer hem. Jag hoppas ni snart hittar ett hem som känns lika mycket hemma som er lägenhet i Sverige.
Du beskriver verkligen exakt så jag känner och så som jag har reagerat. Jag har flyttat till en ny stad, superfin lägenhet och läget är wow. Men, jag känner mig inte hemma, trots allt det, vilket jag har haft en hel del ångest över att komma tillbaka efter typ en semester och att jag ens känner som jag gör. Tack för att du är så öppen och delar med dig om hur du känner. Det hjälper även mig som bara läser och lyssnar på er podd – som är SÅ bra. Fortsätt med det du gör, du verkar vara så himla härlig!
Älskar inlägg som dessa! Precis lika mycket som jag älskar de ytligare inläggen. Kombinationen helt enkelt! Känns väldigt äkta, något jag tycker saknas i många bloggar idag! Därav är du i princip den enda bloggen jag läser! Du utstrålar sån power och det smittar verkligen av sig! Så viktig blogg på flera olika sätt! Hoppas ni snart hittar något där ni kan trivas bättre så ni verkligen kan njuta av eran tid i Manchester!
Thank you for being so open about your life.❤✴❤
No blog can get to your heels.
Because you don’t do publications just for doing, they all have their special meaning.
I hope that you can find a house where you can feel super good, where you can really feel at your own “home”.
And I believe you’ll find it.
Once again, thank you soooo much.❤💫❤
Great kiss and I hope you have a good night.
Just a curiosity do you see or have you seen Prison Break?❤😘<3
Kollade precis klart på säsong 2 av How to get away with murder helt fast! 😻
Maja, du inspirerar mig så mycket ❤️
Jag kommenterade ditt inlägg ang jeansen och storlek och så läser jag nu detta och blir så tacksam för att du delar med dig av både kloka tankar och tankar med ångest. Det är så starkt. Det gör dig till människa och en person man tycker om. Man både inspireras och känner igen sig. Jag säger det igen, fortsätt gärna dela med dig och fortsätt vara du! Kram!
Jag och sambon hade serietorka när jag kikade in på din blogg och såg att ni brukade fastna för psykologiska serier, yes tänkte jag ! äntligen kommer vi fasta för en serie i vår smak. (Jag menar man vill ju oftast inte ge serier mer än 3avsnitt för att se om det är någon i ens smak.) svävade iväg lite men summa sumarum så drog vi igång how to get away with murderer. Så jäkla bra serie! Iaf säsong 1. Nu är vi snart i slutet på säsong 2 och Herregud Hahah det har det spårat totalt och man fattar ju knappt att stackarna i serien inte bryter ihop helt och hållet. En annan skulle ju knappt klara en tiondel av de som stackarna får utstå 😂😂 vill du ha tips på bra serier så ska du kolla på the Followers m Kevin bacon. Ruggit bra om ni gillar psykologiska thrillers.
Hade!