Igår hade jag ett riktigt break down. Mitt första på ett bra tag när det kommer till graviditeten. Pågrund av flera personliga saker som hände så tappade jag bara allt och grät mest hela dagen. Paniken över att bli mamma och ha ansvar över ett litet liv gjorde mig så liten och hjälplös. Jag vet inte om det känns annorlunda när man har planerat ett barn längre men när det blir som oss, inte så planerat så känns det så otroligt svaijigt vissa dagar. Det är som om att jag vill ångra mig. Och vetskapen om att jag inte får ångra mig ger mig ännu mer panik. Och jag måste nu vara lite PK har jag märkt och påpeka det faktumet att jag vet om att det finns så många människor där ute som inte kan få barn eller kämpar med att få barn och det förstår jag måste vara bland det jobbigaste man kan vara med om, men jag pratar utifrån mig själv och vi hade lyxen att kunna få barn snabbt och även det kan vara jobbigt för en människa. Och jag har valt att ta mina kanaler och skriva om mina känslor, för jag upplevde inte att jag hittade någon tröst online de första veckorna när jag hade panik.
Det mest banala tankarna gjorde mig ledsen igår så som att jag inte längre kommer att få egentid. Att jag frånochmed nu alltid kommer att ha en liten människa som är runt mig. Jag vet ju att det kommer att vara det bästa med att få barn, att aldrig vara ensam, men igår kändes det jobbigt. Att jag inte kommer att sova på flera år och jag som är så otroligt beroende av min sömn. Speciellt min psykiska hälsa och det gör mig rädd. Jag blev ledsen över att det är jag i huvudsak som kommer att få ta det största ansvaret då Victor har ett sånt jobb han absolut inte kan påverka. Han kommer att vara borta länge i perioder och snitta iallafall två, tre dagar i veckan. Det låter så hemskt att säga men det känns som om att jag ska bli en ensamstående mamma och även om jag vet att så många kvinnor i hela världen klarar det galant så är det ingenting jag vill. Men så måste det vara om jag vill ha barn med Victor. Även om han kommer att vara hemma mycket så är det mer vetskapen om att JAG frånochmed nu måste anpassa mig efter honom och hans jobb. Hittills har jag rest som jag vill, varit här och där och levt mitt liv jämte honom men nu med bebisen känns det svårare. För det kommer ju vara viktigt för mig att bebisen kommer att få vara nära sin pappa, det är viktigare än att jag vill åka hem till Sverige och jobba exempelvis. Min kropp förändras och det är en känsla jag inte alls är van med. Inga kläder passar längre inte ens vissa jackor. Jag bryr mig inte om vikten eller storleken, det handlar om känslan. Igår satt jag på mig en pyjamas och den gick inte att knäppa över magen, gulligt jag vet, men också kallt för magen.
Jag var bara ledsen. Över att bli mamma. Och så blev jag ledsen över att jag blev ledsen över att bli mamma. Men det måste få vara okej. Inatt drömde jag om bebisen hela natten, hur hen såg ut när den kom ut och hur fantastisk förlossningen var. Och hur jag och den här lilla människan blev bästa vänner. Det var magiskt. Det är mycket hormoner nu om vi säger så. Känslorna är överallt och jag vet nog knappt själv hur jag mår ibland. Igår var jag förtvivlad och det är okej.
Men idag är en ny dag och jag känner mig stark. Jag ska snart åka till mitt gym och träna sen blir det en brunch där efteråt och så ska jag jobba i några timmar tänkte jag.
Älskade Maja, känner inte dig men det gör ont i mig när du berättar om dina känslor. Önskar att jag hade kunnat ge dig en kram, det är mer än okej att känna som du gör, ingen annan människa kan säga hur och vad du ska känna i DIN egen graviditet! Det är din kropp och din upplevelse.
Har läst din blogg sen 2 år tillbaka och du är så oerhört inspirerande och verkar så varm som person. Jag vet, utan att känna dig, att du kommer bli världens bästa mamma till din son/dotter. Du är stark, kom ihåg det. Kramar ifrån mig.
Har följt dig ett tag och vet att du kommer att bli en fantastisk mamma!
Fina Maja <333 Du har all rätt att känna det du gör, det är klart att det är omtumlande att du ska bli mamma. Jag är övertygad om att allt kommer falla på plats och att ni kommer bli världens bästa föräldrar. Skickar styrkekramar från Sverige <3
Men jag älskar dig för att du är så öppen med detta! <3 Det hjälper mig så mycket. Jag säger som yoga girl, man ska känna det man känner!!! Jag tror att ångesten är en del av processen, man kanske behöver gå igenom den, det är lixom en del av alltihop. Jag försöker i allafall göra det när jag får ångest, tänka att det ska vara såhär, jag ska känna såhär för att det kommer att lära mig något eller jag kommer att få ur mig något som behöver komma ut. Det är så lätt att man försöker fly ångesten, inte så konstigt med tanke på hur vidrig den är, men man får försöka acceptera den och tro att den är där av en anledning. <33333
Så skönt att du tar upp att de inte är guld och gröna skogar att vara gravid, det kan vara lika omtumlad fast barnet är planerat kan jag ärligt säga. Jag fick också mage väldigt fort och det känns skönt att höra att de finns fler, inte bara höra om dom som får mage i v.25 typ.. Du är fantastisk, idag är en ny dag. Kämpa på❤️
Man klarar det, jag var precis som du trots planerat. Det är mycket känslor. Din kropp kommer vänja sig. Lovar! Men det är okej att känna som du gör. Och man har tid över till sig själv, min man jobbar hela veckorna 05-20 så förstår dig!
Maja jag tycker du är så klok och bra som skriver om detta. Jag och min man blev också gravida utan att vi direkt planerat det. Vilket jag är glad och tacksam för då vi absolut är redo. Men första tiden och vissa dagar fortfarande (är nu i vecka 20), har jag också sådana dagar. Tänker på massa ovesentliga saker egentligen som att jag inte ska jobba på några månader, inte kunna vara ensam, att vi ska styra våra liv efter bebisen, inte kunna vara så spontan som vi kan nu osv osv. Skönt att läsa att du också känner så vissa dagar.
Styrkekramar till dig!
Det du känner är Så vanligt tror jag. Jag kände precis likadant, och ibland fortfarande likadant trots att vår ”lille” bebis nu är hela 9 månader. Och det är inte alltid kärlek vid första ögonkastet med sin bebis och ibland kan jag känna ”vad har vi gjort?”. Men skulle aldrig byta bort livet vi har nu ändå! Att vara förälder är jävligt tufft, men shit vad coola vi mammor är! Heja oss!
Hej maja. Först och främst tack för en super Nice blogg, och riktigt kul och stor grattis att ni nu ska bli föräldrar, och det ska bli kul att få följa med på eran resa via dina kanaler. Har själv en liten tjej hemma på snart 10 månader och det får mig att komma in på varför jag kommenterar just detta inlägg.
När jag väntade Lexie kände jag precis som du gör nu och tänkte det man absolut inte fick tänka (enligt alla moraltanter där ute) att shit detta är inte det jag vill. Nu måste JAG rätta mig och anpassa mig efter någon annan, nu är MIN egentid slut och som du säger när ska man få sova. Jag slungades så himla mycket fram och tillbaka i hur jag kände inför detta och vissa dagar var jag så knäck att jag inte ens gick till jobbet. Jag låg bara och grät i sängen och ifrågasatt precis ALLT. Spelade ingen roll vad min kille sa, vad nära och kära sa utan det enda som ekade i mitt huvud va att nu är mitt liv förstört. Så här kände jag större delen av min graviditet men självklart hade jag många dagar där jag inte kunde se något annat liv än jag och min underbara bebis. När man kände dom första rörelserna och dom första sparkarna eller den första hickan, då va det ungefär som att allt det negativa försvann. Nu var det jag och hon.
Dagarna blev lite lättare och tankarna lite bättre.
Det jag vill säga är att det är HELT normalt att känna som du känner för det är trots allt för oss kvinnor det ändras mest (det ska vi inte sticka under stolen med, vi får dra det större lasset) och det är HELT okej att klaga för allt känns fan inte som guld och gröna skogar hela tiden, så klaga tills du tjatar hål i huvudet på dom i din omgivning om du behöver för det får du 🙂
Och även efter graviditeten så är det HELT okej att må dåligt för jag är ledsen att behöva säga det men det kommer du göra, du kommer ha dagar där du kommer bryta ihop pga minsta lilla sak men här kan jag säga en tröstande sak, när du får det där första leendet, när den där första myskramen kommer, när det första riktiga skrattet kommer, när ditt barn kollar på dig med så stora ögon och tänker att ”mamma är bäst i hela världen” då maja då är det värt varende jobbiga stund kan jag lova.
Sist vill jag bara säga att även då det känns jobbigt så försök att njuta för tiden går fort, alldeles för fort 🙁
Du kommer bli en sån fin mamma till erat barn och superkvinnan inom dig kommer komma fram på ett sätt du inte visste fanns 🙂
Ta hand om dig och lilla magen and keep up the god/strong job.
Kram
Du är grym Maja! Jag är själv i vecka 9 och allt är kaos. Ibland vet man varken ut eller in och ibland ångrar man sig och ibland är man överlycklig. Det var väldigt bra skrivet och fortsätt gärna berätta om allt du känner, för vi är fler som känner exakt samma! Vi kommer bli grymma morsor. Ta hand om dig och lillen 🙂
Känner igen de där känslorna! Dock tror jag att det är bra att du känner som du gör. När jag var gravid med mitt första barn så levde jag i en riktig dröm bubbla, jag tänkte bara på allt bra och mysigt med bebisen. Jag sköt undan alla tankar om att inte få sova, vilken omställning det faktiskt kommer bli osv. Så när bebisen väl kom blev det en stor chock för mig! Därför tror jag att du kommer känna dig lugnare sen när bebisen väl är här, eftersom du redan håller på att förbereda dig mentalt. Och det är helt normalt att vara livrädd vissa dagar och super lycklig andra dagar ❤️
Det är fantastiskt att få vara gravid men det är inte alltid fantastiskt att vara det. Likadant är livet med barn, de är underbara och skitjobbiga på samma gång. Och framför allt är det ok (och fullt normalt) att inte tycka att graviditet och småbarnskaos är enbart rosaskimrande hela tiden, även om det finns de som har det värre. På samma sätt som det är ok att klaga över en förkylning trots att det finns folk som har cancer.
Trots allt slit kommer du tycka att det är värt det för du kommer älska den där lilla krabaten (efter ett tag om inte annat) mer än du nånsin kan föreställa dig är möjligt <3
Men fina du!! Tycker det är så otroligt fint av dig att dela med dig av både toppar och dalar, att du vågar visa att en graviditet inte alltid är sol och gröna ängar. Jag känner igen mig så mycket i dig och din ångest, och nu känner jag inte dig heller men jag önskar att jag bara kunde ge dig en KRAM.<333
Jag tror att alla (nästan) känner så någon gång under graviditeten. Jag tvivlade flera gånger också. Kommer jag klara ansvaret? Men ja, det gör man! När barnet, i mitt fall min son, väl kommit till livet finns det inget mer självklart. Ibland vet jag fortfarande inte vad jag ska göra för att trösta honom, men det är okej så länge jag gör mitt bästa. Det är allt man kan göra som förälder. Sitt bästa.
Och sömnen vänjer man sig vid. Ibland när jag matar honom på natten slumrar jag till och slår huvudet i väggen, haha. Jag passar på att sova på dagarna när han sover. Finns inget mysigare än att efter frukost krypa ned i sängen igen och sova ett par timmar till. Och personer som säger ”passa på att sova nu innan bebisen kommer” kan dra åt helvete faktiskt. Jag var så otroligt trött när jag var gravid. Känner så igen mig i dina beskrivningar av tröttheten (framförallt i vloggen). Jag var tio tusen gånger tröttare som gravid än som småbarnsförälder.
Älskar att du delar med dig av de här tankarna. Önskar att någon jag följer via sociala medier hade gjort det när jag var gravid. Kram!
Åh! Jag blir alldeles varm när jag läser ditt inlägg. Jag kände precis som du när jag för två år sedan väntade vår dotter. Det är otroligt överväldigande och ibland känns man över att känna de känslor man gör och ha de tankar man har. Men det är helt okej och helt normalt, jag lovar. Du kommer växa in i det och den dagen bebis kommer så kommer allt vara så naturligt och underbart. MEN livet med bebis är inte lätt alla gånger, det är mycket känslor och hormoner även efter förlossning. Jag drabbades av kraftig ”baby blues” (googla) och det var ingen som varnat mig om vad det är sedan innan. Det kom som en chock. Men när jag sedan fick prata med bra barnmorskor på BB och MVC så förklarade de att även det är helt normalt. Det ÄR mycket känslor att vänta barn och få barn. Speciellt första barnet! Håll ut, låt känslorna komma och väx med dem. Och glöm inte bort att prata mycket med din man, ni är två starka personer i detta. Inte alltid lätt för mannen att ”hänga med” i alla känslor 😉 stor kram Maja!
Skickar tusen miljoner kramar till dig maja. Du är så stark och ärlig och klok som kan reflektera över det här på ett sådant fint sätt.
Du kommer fixa det här galant!
Från en Maja till en annan, det är okej att känna så ❤️
Maja- det är helt normala tankar, stressa inte över det. Lätt att säga men försök lita på processen, allt har sin tid. Jag är 35 och har snart tre barn :). Vi planerade inte heller första så länge och jag blev gravid direkt. Första tiden efter födseln var en omställning och man har en liten vid sig konstant, detta tyckte jag var jättejobbigt. Men…den tiden går också förbi, även om den känns evig i början, så i efterhand går det snabbt :). Man kan komma iväg på saker själv, man kan resa ensam med barnet, träffa vänner etc, du kommer hitta era rutiner och en vardag som DU kommer trivas med och så kommer du känna dig fri. Men låt den första tiden vara fri från krav på dig själv, försök följa med i processen. Det kan ta ett tag att knyta an, att landa, men det kommer. Du kommer känna oerhörd glädje, kärlek men också vara ledsen och trött ibland, och allt är ok. Prata mycket med dina vänner som har fått barn, de vet precis vad du går igenom när du är där ich det stödet är fantastiskt. Du kommer bli en fantastisk mamma och du kommer inte förlora dig själv i det, du kommer bara få ännu en roll i livet <3 många många kramar!
Jag känner igen mig sååå mycket!! Vi hade också lyxen att bli gravida på försra försöket. Vi hade knappt bestämt att nu är det dags förrän mensen var sen och jag var gravid. Jag hade ställt in mig på att det tar tid. Jag kände att jag inte ens hann längta eller vänta eller att det var någon spänning. Vips då förändrades livet och kände jag ångrade mig typ. Jag är som du såå beroende av min sömn och egentid och har en man som jobbar mycket så förstår verkligen känslan!!! Vår dotter är nu 6 månader och är vår stora lycka och älskar henne över allt annat (såklart) MEN det är en omställning att få barn och att plötsligt ha någon annan att sätta först 24/7. Du är INTE ensam om dina känslor, så viktigt att du ventilerar och sätter ord på vad du känner <3
Fattar! Det ÄR inte lätt med omställningar. Det här är så ju stort, så tack gode gud för de 9 månaderna.
Jag är 49 o har 2 killar på 18 o 14 år.
Precis som dom har även jag haft olika ”faser” i mitt föräldraskap.
Jag tyckte småbarnsåldern var svår o sprang till barnpsykologen för att få hjälp o tröst.
Efter hand accepterade jag det att jag inte kan vara bästa morsan hela tiden, utan att jag också var under utveckling.
Jag önskar att ngn hade sagt det till mig, att ingen förälder, INGEN är bra , närvarande, full av kärlek o tacksamhet odyl hela tiden.
Du reflekterar redan över vad som kan bli jobbigt. Så klokt!
Jag var så naiv o tänkte det här ska gå galant. (Not so much)
Herregud så mycket kärlek o klokskap du bär på.
Du inspirerar ju även mig, 49-årig kvinna m snart 2vuxna barn.
Bara en sån sak 😉
Stor kram o tänk på allt fint du gör o delar med din omgivning o oss följare. Du är en varm kärleksfull person. En riktigt bra människa. Allt annat är oviktigt.
❤️❤️❤️❤️❤️
(OCH.. just det; oron gör oss till bra föräldrar, kom ihåg det.)
Så fin kommentar! Den träffade även mig som är småbarnsmamma och relaterar till det du skriver om oro och dåligt samvete. ❤️
Hej Maja,
Alla stora omställningar i livet leder till motstridiga känslor. Jag har själv inga barn (men hoppas en dag att jag får) och jag kan bara föreställa mig vad det är som pågår i ditt huvud, din kropp och ditt känsloliv just nu.
Jag jobbar som kurator inom psykiatri och jag brukar alltid säga till mina patienter att förändringar, stora som små, ÄR jobbiga. Det är så himla svårt att förhålla sig till saker och vara saklig innan man vet exakt hur de kommer bli för man vet ju alltid vad man har men inte vad man får. Man kan ju bara fantisera och förställa sig scenarior. Tror det är sunt att reflektera kring sitt liv när man genomgår en så stor förändring som ni gör. Och att du känner så här innebär ju inte att barnet inte är efterlängtat för det är ju en helt annan sak. Du lämnar ju bakom dig ett kapitel i livet och påbörjar ett nytt och det i sig kan ju vara något att “sörja” för att bereda plats och börja om på nytt när det nya kapitlet börjar.
Tack för att du skriver om detta, även för oss som inte har barn/inte är gravida så är det bra och intressant att läsa. Vi måste våga diskutera såna här saker, det är en viktig kvinnofråga. Hoppas att du får landa i detta och att du har personer runt dig som kan stötta dig ordentligt. Tror verkligen du kommer bli en jättefin mamma och att du och Viktor tillsammans kommer hitta ett sätt att vara föräldrar på som passar just er och er familj. Fatta vilka förebilder ungen växer upp med – en mamma och en pappa som följt sina drömmar och gjort stora karriärer på varsitt håll, tillsammans.
Stor kram, tack för en superblogg och en pangpodd! Tycker det är så himla kul att följa dig (och Sanna) för ni lever ju ett helt annat liv än jag. Tycker även att det är bra att du/ni tar upp så viktiga ämnen i blogg och podd, att ni använder era plattformar för att belysa viktiga ämnen och synliggöra dem. All kärlek till dig, tack för att du delar med dig.
Tror absolut inte att du är ensam om att känna så. Du är modig som delar med dig av dina tankar och rädslor. Ibland känns inte allt bra och det är okej. Precis som med allt annat, ibland känns det inte bra med sin partner, sina vänner osv. Men det går över, och det är okej. Massor med kramar till dig finaste Maja!
Är man inte alltid lite orolig och ambivalent inför stora förändringar och nya saker? Rädd och förväntansfull på samma gång? Oavsett om det handlar om något så fantastiskt som ett kommande barn, flytt eller nytt jobb. Vissa påverkas mer än andra såklart och min bild av dig är väl att du, precis som jag själv, gärna vill ha kontroll och är lite av en tänkare. Det är helt okej att du emellanåt är livrädd för vad som komma skall, inte minst just av den anledningen att du kommer vara mycket själv. Ni kommer hitta ert sätt att hantera allt och göra ert bästa med de förutsättningar ni har. Jag försöker alltid tänka att alla alltid gör sitt bästa med sina medel, även om det ibland är på ett annat sätt än hur jag gör/tänker/agerar. Du är bra precis som du är Maja, och som sagt, det är helt okej att du inte alltid känner att livet leker bara för att du haft lyckan att bli gravid. Att vara gravid och vänta barn kan väl inte vara synonymt med att livet är en dans på rosor. Och helt ärligt, du behöver inte en gång till förklara att du förstår att alla inte kan bli gravida osv. Vi veeeet att du är medveten om det, vi vet att du är tacksam och vettig. Och om nu någon mot förmodan inte har förstått det, så vet DU att du är det. Det är huvudsaken. Det är så många gånger jag har velat skriva till dig och ibland ruska om dig för att du ska förstå ditt eget värde och värdera dig själv högt. Du är jättefin Maja, inifrån och ut!
PRECIS SÅ, som du skriver känner och tänker jag också. Och jag är inte ens gravid. Jag är så rädd att förlora mig själv, och oss (jag och min kille) och att vi inte kommer vara VI längre. Alla säger att allt bara blir bättre, men hur kan det bli bättre när allt är så bra nu. Tack för att du är DU och att du delar med dig. Du ska veta att du inte är ensam i dessa tankar.
Du är bäst Maja och du kommer att bli den bästa mamman någonsin till ditt barn. Och Victor kommer bli den bästa pappan, maken och partner för just er <3
Åh! Jag o min sambo ska också ha barn & precis som för er så var det inte direkt planerat. Vi är super lyckliga men vissa dagar känner jag precis likadant som du ❤️ Det är okej med sådana tankar och känslor. Tror att de flesta blivande mammor känner likadant bara att många inte vågar prata öppet om det. Du är stark & ni kommer bli jätte fina föräldrar 🙏🏽
Ska bli väldigt kul att få följa er resa när jag o min sambo är precis i samma stadie just nu 👪
Fan vad stark du är! Stark som berättar ärligt om dina känslor, stark som accepterar dina känslor. Jag har inte varit gravid och planerar inte att bli det inom den närmaste framtiden men jag lovar att det är mer än okej att känna som du gjorde igår. Jag ser upp till dig så mycket, bland annat för att du är så ärlig om vad du känner! Tack för det, världens vackraste framtida mamma! ❤️ Är heeeelt övertygad på att du kommer bli BÄSTA mamman (är avis på eran bebis!)
Detta var det starkaste och modigaste inlägg jag någonsin läst! Ärligt talat. Att sätta ord på känslostormen som kommer när en ska få sitt första barn, även de negativa känslorna som nästan ingen pratar om. Det är så starkt gjort och visar vilken fantastisk person du är! Jag kan förstå din oro och ångest kring det, men samtidigt har du kommit så långt bara genom att redan nu inse att det kommer bli annorlunda och ibland ganska tufft när bebisen väl kommit. För mig kom den insikten först efter att vi fick vårt första barn, vilket gjorde att jag länge strävade efter att kunna leva så som jag gjorde innan och tyckte det var jobbigt när det inte gick. Så det är först nu när vi fått vårt andra barn jag verkligen känner att jag landat i att det är såhär livet ser ut numera. Det kommer aldrig bli som det var innan. Men det kan bli himla fint ändå. Det fantastiska är att även om en är görtrött, hemmet ser ut som kaos, man kommer inte ihåg när man duschade senast och en hade gjort vad som helst för lite egentid så känner man sig ändå som världens lyckligaste när man skrattar och myser med sina barn. Och man lär sig att uppskatta de små tillfällena till egentid, att sitta i soffan med en kopp kaffe medan de sover är plötsligt dagens lilla guldkant. 😉
Kämpa på Maja! Och tack igen för ett ärligt inlägg. Kram ❤️
Åh vad det gör ont i mig när du mår dåligt även fast jag inte känner dig, hade jag kunnat hade jag gett dig en kram! Är så glad att du tar upp alla känslor du har för det ska inte vara tabu, klart som attans det är jobbigt att vara gravid och framförallt jobbigt med en sån stor omställning. Det är alltid jobbigt men också spännande med förändringar, men ingen reagerar om man tycker det är jobbigt att flytta till ett nytt land t.ex? Varför är det inte okej att tycka det är jobbigt med en så stor omställning som att få barn då?
Du kommer bli en supermamma och det är jag helt säker på, känslorna kommer gå upp och ner och jag kan känna igen mig så väl i det du säger om att “nu kan jag inte ångra mig längre” och det har nog mycket med vår ångest att göra, att man känner sig fast. Men som allt annat går det över och det vet jag att du vet, du är ju så jäkla stark!
Fina Maja, ni kommer bli världens bästa föräldrar och fortsätt att prata om dom jobbiga sakerna, det kommer kännas bättre för dig och att prata om det gör det mindre tabu, så viktigt! Stor kram till dig, allting kommer lösa sig.
Så otroligt bra inlägg och så viktigt (och starkt) att du delar med dig!!! Du kommer bli en fantastisk mamma, och snälla låt oss fortsätta följa dina känslor under graviditeten och efter 🙏
Förstår precis din känsla. Ska själv få barn någon månad efter dig.
Är oerhört rädd för att bli av med min egentid och att jag inte längre ska få vara Hanna – utan mamma i alla situationer. Killar är ju så himla bra på att släppa sitt föräldraskap. Är 31 år och de flesta av mina vänner och bekanta runtomkring mig har redan barn. Blir ledsen över att om man ex är på en fest så hamnar alla kvinnliga diskussioner om mående och barnen – och att det är skitsvårt att ta dem därifrån. Medan männen visar youtubeklipp, pratar om någo tv-serie eller annat. Jag vill inte hamna där att allt kretsar kring barnet.
För ett år sedan räknade vi ut att min man var bortrest 270 dagar på ett år. Så har likt dig varit rädd för att vara ”ensamstående” i det här, trots att jag inte ska behöva vara det. Men vill samtidigt ta det här steget med min man så då får jag väl på något sätt acceptera vad som kommer med.
Kan inte säga att jag har hittat något knep för att hantera den här ångesten. Men vill tro att allt kommer lösa sig. Jag ser de vänner som var självständiga innan – att de har fortsatt vara det när de har fått barn och att inte alla slukas in i det. Så tror lite att det blir vad man gör det till. Men att saker förstås kommer att förändras.
Fina Maja, det är helt ok att känna som du gör. Vet inte om jag egentligen kan säga något klokt, men jag förstår dig. Jag är gravid med vårt andra barn, planerat men fortare än väntat. Vissa dagar undrar jag vad vi håller på med och vill nästan ångra mig. Vilket jag egentligen inte vill, men allt det där okända som är på väg. Hur kommer vår familj att bli när bebisen har kommit? Vi har det så bra nu, kommer det fortsätta att vara så här bra? Det är tankar som kommer, det kan man inte ta bort även om man vill.
Du är inte ensam med dessa känslor, och dom är ok att ha! Tack för att du skriver om det, det kanske är en början till att det inte ska vara så tabu att prata om. Kram
Kolla om Gilmore Girls! (Om du sett den förut) Man blir alltid så lycklig och vill ha en egen Rory då. Nu kommer ju inte du bli ensamstående mamma men tycker deras relation är så himla fin och Lorelai är en sån COOL mamma som själv vill bli.
Skönt att du är så ärlig, tror verkligen jag skulle känna exakt lika.
Fina Maja! Vill först bara skriva att jag är övertygad om att ni kommer bli världens finaste föräldrar, och stort grattis!!
Det är så underbart att du är ärlig och rak med ditt mående, de gör din blogg till en av de bästa! Jag kan relatera till det du skriver, min bästa vän fick för ett år sedan tvillingar och hennes sambo jobbar borta under veckorna. Det var några kämpiga månader när det var tufft och hon var ibland “låg”, hon och jag kom fram till att rak och ärlig kommunikation om hur hon mådde var det viktigaste. På så sätt kunde jag finnas där för henne de kvällar när de bara brast, trösta och ibland ta barnen så hon kunde få ett litet break. Se till att omge dig med människor som finns där, kan avlasta men också bara dricka en kopp kaffe och beundra den lilla. Att bara, helt ärligt från hjärtat, berätta hur man faktiskt mår tror jag har varit en stor befrielse för min vän och vi har genom detta fått en ännu tightare relation, för att inte tala om hur mycket jag älskar hennes barn! Jag hejar på er!
Massa styrkekramar / Sanna
Fantastiska Maja! Du anar inte hur skönt det är att läsa dina ärliga tankar och känslor. Du hjälper många!’
Jag har inga barn utan är LIVRÄDD för att bli gravid just nu och ibland undrar jag om jag någonsin kommer att känna annorlunda. Jag vet ju att jag vill ha familj i framtiden men tanken på att bli gravid är jätteläskig. Jag hoppas att jag blir oplanerat gravid för går jag och väntar på att känna “nu vill jag ha barn” så tror jag att jag kommer vänta för länge…
Jag pratade med en kollega igår om detta och hon sa något som var så befriande. Hon berättade att hon och hennes man hade blivit gravida oplanerat och att hon hade fått panik och gråtit i flera dagar. Ringt sina vänner och gråtit, dom hade gratulerat henne men hon sa “nej säg inte så” för hon hade sån panik. Hon berättade att hon fick övervägande positiva känslor först efter 12 veckor. Kan låta konstigt att jag tyckte detta var så skönt att höra men hon är VÄRLDENS lyckligaste och grymmaste mamma till två superfina barn idag och det var såååå befriande att höra att man kanske inte är överlycklig hela tiden, man kanske är livrädd ibland och det är OKEJ! Säkert vanligt dessutom. Men jag har bara hört hur alla är så fantastiskt lyckliga hela tiden vilket har fått mig att känna mig dum/konstig som redan nu är ganska rädd och “negativt” inställd till att bli gravid. Jag kände till och med så när jag läste dina fina inlägg om hur lycklig du är över graviditeten att “oj, så kommer jag kanske inte känna”, “är det något fel på mig”. Men nu har jag börjat förstå mer och mer att nej, det är inget fel på mig. Vi är flera som känner så och det slutar lyckligt även om starten är lite “bumpy” och känslorna kanske inte är 100% där ännu.
Du är så sjukt amazing som vågar vara 100% du i din blogg! Låt ingen shamea dig, låt ingen tro att du är konstig eller dålig som har olika känslor under din graviditet. Du är helt normal! Du är GRYM!
Stora kramar och masa kärlek till dig!!
Massa kärlek till dig Maja! <3
Jag har tänkt på det där, jag är osäker på om jag vill ha barn just av den anledningen att jag är rädd att inte räcka till. Att inte kunna vara en bra mamma åt mina barn. Osv!
Tror det är för att jag har en frånvarande pappa och vet hur mycket min mamma har vänt på sig!
Nej men åh, alltså tror de flesta känner så (inklusive jag) men tro mig, TRO MIG!!! Att kärleken övervinner alla de sakerna, och man bara anpassar sig och sen kommer du bara vara chockad över hur det var innan för de livet kan du inte tänka dig längre!
Jag kände inte kärlek direkt, tog 3 månader typ (mör,smärta,noll sömn,maktlös,overklighetskänslor) Och det var en jobbigt period men sen oj oj oj kärleken, skratten, ens egna lilla människa, oslagbart, obeskrivligt! Egentid man får när man väl får den är så magiskt så man tror man är på månen, och jag älskar den känslan, egentiden innan ”kändes ju inte alls”.
Detta blir så bra så,
Kram
Fan va jag älskar att du är PRECIS som du är. Du är bäst
all kärlek till dig!
Maja!
Jag skriver detta till dig för jag vill att du ska veta att du är FULLT NORMAL! Jag har aldrig kommenterat på en blogg tidigare men kände att nu banne mig var det dags 🙂
Jag tror nästan att det är meningen att man ska få lite panik vid en graviditet, planerad som oplanerad och allt däremellan. Det kanske är en del i processen och i en utvecklingsfas för att kunna möjliggöra kreativitet och styrka till att fundera på och kanske t.om lösa de utmaningar man känner och ser i framtiden. Detta för att tillslut landa i nuet och i hur jäkla bra man har det.
Like a boss! Precis som den otroliga kvinna du är.
Så puss på dig,Maja, för det här kommer gå så bra så.
Tack för att du delar med dig!
Kram!
Jag hade liknande känslor som du har när jag väntade vår dotter. Då hade vi försökt i 2,5 år och hon blev till genom Ivf. Jag skämdes jättemycket över att jag emellanåt ville ångra mig, att jag ibland inte ville ha bebisen som låg i min mage. Vår efterlängtade lilla bebis och jag kände inget. Och därmed fick jag kraftig panik så jag grät hela dagarna.
Men jag tror det är helt normalt. Kroppen försöker ställa om sig både fysiskt och psykiskt och ibland hänger man inte med i svängarna.
Och bara för att ni inte hade planerat detta så ska du inte förminska hur du känner! Alla har rätt till sina känslor oavsett hur vägen mot bebis sett ut😊
Ta hand om dig!
Jag kände exakt likadant som du i början. Jag tror det är VÄLDIGT vanligt att man pendlar mellan ångest och lycka under hela graviditeten faktiskt. Och i mitt fall även i början av min dotters liv. Allt är inte alltid så fantastiskt som de flesta nyblivna mammor (främst influencers) gärna vill ge en bild av. Det ÄR OKEJ ATT INTE MÅ OKEJ! Önskar att fler vågade skriva om det som du gör. Vill bara säga att det kommer kännas bättre. Nu efter några månader kan jag inte tänka mig något annat liv än med min dotter och man. Och du är nog en av de klokare människor jag vet och då känner jag inte ens dig. Du kommer klara detta galant ❤️
Jag är väldigt ledsen över att du mår dåligt, men är SÅ glad att du är öppen med precis hur du känner och inte bara skriver om det positiva med en graviditet. Jag och min sambo vill inte ha barn än på några år, men jag är redan nu lite rädd och orolig för hur det kommer bli, på olika sätt, den dagen det sker (om jag nu ens kan bli gravid). Det känns som att så många bara skriver om allt positivt hela tiden, bara visar lyckan och aldrig tar upp det som faktiskt kan vara jobbigt, jag är övertygad om att du hjälper otroligt många genom att göra just det (bland annat mig som inte ens är gravid). Du är så klok, omtänksam och fin Maja 🧡
Världens finaste maja! du kommer bli den bästa mamman till er bebis. Att bli rädd för stora förändringar är inget konstigt, låt det ta sin tid. Det är nyttigare att du har alla dessa tankar nu än att du får dem när du väl har lilla bebbi <3
Återigen så älskar jag dig, min största idol!
Men gulle! Vet du, låter som Värsta experten här med ett barn men, jag tror det är helt normalt att få såna känslor! Dels förstås alla hormoner som sprutar runt i kroppen men sen är det ju också livets hittills största förändring och när man är gravid är det ju också så fysiskt påtagligt att förändringen är påväg. Känn det du känner. Det kommer gå upp och ner men försök vila trygg i att ni kommer också hitta lösningar som passar just er familj. Kanske kommer mor- o farföräldrar o hjälper till så du får en timmes egentid. Kanske anlitar ni världens bästa hjälp. Kanske märker ni att det inte alls behövs. Det kommer ni ordna! Men tillåt dig att känna alla känslor på vägen dit. Heja du!
Har sagt det förut men kan inte sägas för många gånger: Du är SÅ viktig maja! Att du är öppen och delar med dig av detta, wow. Så bra!
Tror mycket av ångesten hos oss alla, i våra olika livssituationer, är tron och pressen från omgivningen att allting ska vara så jäkla bra hela tiden. Önskar att jag själv kunde lägga upp mer saker på tex instagram när jag känner att livet är skit för att kunna bidra lite med verkligheten, men de dagarna väljer jag oftast att inte ens gå in på sociala medier.
Läser alla kommentarer och är så glad över ärligheten hos dina fina läsare. Hela livet är en process maja, vi bryter ihop och går isär och bygger upp oss igen 🙂 KRAM
Du är så fin och modig som delar med dig av dina känslor! Sluta aldrig vara den du är eller förminska dina känslor, du är så inspirerande och skriver fantastiska texter! Tack för att du delar med dig❤️
All kärlek till dig ❤️
Älskar hur ärlig du är! ❤️
Så modigt att du delar med dig av både det bra men även det mindre bra dagar man har. Du är en fantastisk kvinna och kommer vara den mest fantastiska mamman till ditt barn. Du har alla oss läsare bakom dig både bland dina bra och mindre bra dagar. Vi tycker om dig för den DU är och det kommer aldrig ändras. All kärlek till Dig Maja!
Jag varken är mamma eller väntar barn, men blir ändå så berörd och kan tänka mig in i dina känslor. SÅKLART känslorna går upp och ner, det är ju en stor livsomställning. Precis som med alla stora omställningar är det upp och ner. Tror till och med ni pratat om det i ett poddavsnitt när ni pratade om eran flytt till England. Är ju likadant nu, ett helt nytt liv. Men tänk så fint med en ny människa att älska. Utifrån sett tror jag du kommer bli en himla fin mamma❤️