Igår hade jag ett riktigt break down. Mitt första på ett bra tag när det kommer till graviditeten. Pågrund av flera personliga saker som hände så tappade jag bara allt och grät mest hela dagen. Paniken över att bli mamma och ha ansvar över ett litet liv gjorde mig så liten och hjälplös. Jag vet inte om det känns annorlunda när man har planerat ett barn längre men när det blir som oss, inte så planerat så känns det så otroligt svaijigt vissa dagar. Det är som om att jag vill ångra mig. Och vetskapen om att jag inte får ångra mig ger mig ännu mer panik. Och jag måste nu vara lite PK har jag märkt och påpeka det faktumet att jag vet om att det finns så många människor där ute som inte kan få barn eller kämpar med att få barn och det förstår jag måste vara bland det jobbigaste man kan vara med om, men jag pratar utifrån mig själv och vi hade lyxen att kunna få barn snabbt och även det kan vara jobbigt för en människa. Och jag har valt att ta mina kanaler och skriva om mina känslor, för jag upplevde inte att jag hittade någon tröst online de första veckorna när jag hade panik.
Det mest banala tankarna gjorde mig ledsen igår så som att jag inte längre kommer att få egentid. Att jag frånochmed nu alltid kommer att ha en liten människa som är runt mig. Jag vet ju att det kommer att vara det bästa med att få barn, att aldrig vara ensam, men igår kändes det jobbigt. Att jag inte kommer att sova på flera år och jag som är så otroligt beroende av min sömn. Speciellt min psykiska hälsa och det gör mig rädd. Jag blev ledsen över att det är jag i huvudsak som kommer att få ta det största ansvaret då Victor har ett sånt jobb han absolut inte kan påverka. Han kommer att vara borta länge i perioder och snitta iallafall två, tre dagar i veckan. Det låter så hemskt att säga men det känns som om att jag ska bli en ensamstående mamma och även om jag vet att så många kvinnor i hela världen klarar det galant så är det ingenting jag vill. Men så måste det vara om jag vill ha barn med Victor. Även om han kommer att vara hemma mycket så är det mer vetskapen om att JAG frånochmed nu måste anpassa mig efter honom och hans jobb. Hittills har jag rest som jag vill, varit här och där och levt mitt liv jämte honom men nu med bebisen känns det svårare. För det kommer ju vara viktigt för mig att bebisen kommer att få vara nära sin pappa, det är viktigare än att jag vill åka hem till Sverige och jobba exempelvis. Min kropp förändras och det är en känsla jag inte alls är van med. Inga kläder passar längre inte ens vissa jackor. Jag bryr mig inte om vikten eller storleken, det handlar om känslan. Igår satt jag på mig en pyjamas och den gick inte att knäppa över magen, gulligt jag vet, men också kallt för magen.
Jag var bara ledsen. Över att bli mamma. Och så blev jag ledsen över att jag blev ledsen över att bli mamma. Men det måste få vara okej. Inatt drömde jag om bebisen hela natten, hur hen såg ut när den kom ut och hur fantastisk förlossningen var. Och hur jag och den här lilla människan blev bästa vänner. Det var magiskt. Det är mycket hormoner nu om vi säger så. Känslorna är överallt och jag vet nog knappt själv hur jag mår ibland. Igår var jag förtvivlad och det är okej.
Men idag är en ny dag och jag känner mig stark. Jag ska snart åka till mitt gym och träna sen blir det en brunch där efteråt och så ska jag jobba i några timmar tänkte jag.
Grinar ju av alla underbara kommentarer. Vilka underbara följare du har, förstående och stöttande. Tack för din öppenhet fina Maja!
Jag har en son på snart 1,5 år som jag älskar över allt annat. Men vissa dagar vill jag bara checka ut från att vara mamma och bara vara jag och ha mitt ”gamla” liv. Och det är helt okey att känna så och det har inget med att man inte älskar sitt barn att göra. Även under min graviditet upplevde jag samma känslor som du att det var mycket man fick lägga åt sidan som tex sin egentid och sömnen och fick då lite panik kring det precis som du också upplever. Och sedan nästa dag kan det kännas helt okej. Du är inte ensam med dina känslor och tankar utan jag tror många gravida eller nyblivna mammor känner så och en stor eloge till dig som vågar vara så öppen med det! Jag tror det är viktigt då fler säkert känner igen sig!
Stor kram!
Älskade Maja. Det är helt naturligt att känna så. Tack för att du är så
öppen med vad du känner. Det är så fint.
Känner igen så mycket av det du skriver även om vår situation var/är väldigt annorlunda från er.
Min sambo och jag läste någonstans att ”man måste få ta sig tid att sörja sitt gamla liv när man är gravid/får barn” för det är en enorm omställning.
Jag tyckte det hjälpte mycket att höra att det är okej att sörja mitt i allt underbart och all kärlek man känner för barnen.
Kämpa på, du är grym!
Jag är 37, snart 38 och jag och min sambo pratar om att försöka skaffa barn.. Jag är livrädd för allt som det för med sig.. Kan jag ens bli gravid pga min ålder, tänk om det inte fungerar, e rädd att jag inte ska klara det psykiskt, e rädd för att kroppen ska förändras och att jag inte kommer må bra över det, e rädd för att vårt förhållande ska gå i kras, att vi bara kommer va föräldrar och inte ett par, att allt bara ska kretsa kring barnet osv osv. Samtidigt som jag vill bli gravid är det så mycket med det som skrämmer mig nåt oerhört!
Tycker det är jättefint att du delar med dig så öppet och ärligt av vad du känner, Maja! Även fint att läsa alla kommentarer här om hur andra (blivande) mammor känner och tänker!
Så spännande att läsa om allas erfarenheter och jag tror att om jag blir gravid så kommer allas erfarenheter här inne att hjälpa mig på vägen till att bli mamma ❤️
Kram och tack för en fantastisk blogg!
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver! Dottern som idag är 2,5 år var inte alls planerad och graviditeten pendlande mellan lycka och oro. Jag var ledsen över att inte jag inte skulle kunna göra massa roliga saker med sambon in samma utsträckning, gå ut och äta en lugnt middag på restaurang, ligga i soffan och läsa en bok och se på serie.. MEN så fort hon kom , hon kändes så självklar. Nu känns det som hon alltid funnits där även om hon bara är 2,5 år och jag kan ibland tänka: vad gjorde jag innan henne? Vad tråkigt jag hade det. Ibland tar man till barnvakt och får ändå en trevlig middag på restaurang och nu för tiden somnar hon tidigt så det finns flera timmar på kvällen för mig och sambon och se på serier och bara prata. Det blir det bästa av världar och att få barn är verkligen det bästa man kan få. Men som sagt, jag känner igen dina känslor och jag tror inte att det är allt för vanligt.
Skickar en liten kram! ❤
Det är okej att känna alla känslors då man ska bli mamma, själv fick vi barn för 7 månader sedan, en implus tanke en kväll som ledde till handling och sedan 9 månader efter kom vår kille. Har själv tänkt alla samma tankar, rädslan för att inte ha egentid, att livet ändras,kroppen ändras, relationen ändras, sömnen ändras ja allt ändras. Har en kille som är företagare så det mesta ansvaret hamnar på mig men du, det blir bra, du växer in i det och växer med det, tankar mognar och saker löser sig. Det är fantastiskt och ibland helt jävla jobbigt men absolut den bästa implusen jag följt i hela mitt liv. Livet finns kvar, det blir bara bättre, nog annorlunda, men definitivt bättre. ❤️
Din dröm var nog bebisen sett att säga att det är okej mamma, vi kommer fixa det här tillsammans. Låt dig själv få känna vad du vill, skäm bort dig själv och tänk inte på vad som är rätt och fel. Man kan aldrig jämföra känslor, utan det är ens egna. Ingen annans. Jag är säker på att ni kommer bli en så vacker familj och så grymma föräldrar trots att jag inte känner er. Men det räcker med det du delar med dig för att förstå att du är en människa med fötterna på jorden och ett varmt hjärta. 💕
Jag var också nervös över sömnen när jag var gravid, otroligt beroende av min sömn! Nu har jag en 5 månader gammal bebis och har aldrig sovit så mkt som nu 😂 Vet inte om alla bebisar sover länge på morgonen, men vi går upp vid 9 (och lägger oss 21 hehe..). Jag sa även till min kille häromdagen att vår son har ju sovit så bra hela tiden! Han svarade: ”skämtar du? Minns du inte i början?” Nope, tydligen inte! Upplevde det inte så farligt tydligen. Vad jag vill säga är mest att det kommer gå bra Maja! Tror du kommer bli en toppenmamma!
Fina Maja! Du kommer klara detta galant och du kommer få din egentid med bebis också bara inte på samma sätt och lika ofta. Det kan handla om ha lite egentid på gymmet, att svara på mejl eller att vara ute på stan och unna sig något! Du kommer värdera sådana småsaker så mycket och det kommer räcka när du upptäcker att en annan liten person kommer vara med i bilden. Du kommer klara det jättebra och sånna här tankar har ALLA i början. Jag tror på dig!!!
Nu satte du ord på mina känslor igen! Åh du uttrycker dig så likt mig och hur jag tänker i mycket. Pratar om längtan efter barn var och varannan dag och när tanken på att det kanske snart händer slår mig blir jag livrädd på samma gång. Just sömnen. Jag jobbar heltid och säkert två dagar i veckan minst sover jag ett par timmar när jag kommer hem för att jag är helt slut, och för att jag kan. Sömnen är det som skrämmer mig mest. Och hur vår katt kommer reagera på en bebis, han som är så sällskapssjuk av framför allt mig. Ah mycket känslor bara. Men jag vet ju, precis som du, att det också kommer bli så fantastiskt ❤️
Detta är första gången jag någonsin kommenterar! Måste bara säga vad stark du är som vågar dela med dig om dina tankar och rädslor. Alla styrke kramar till dig, ni kommer bli sån fin liten familj ❤️
Tack för att du är så öppen om din graviditet Maja! Fick själv veta att jag är gravid för inte så många dagar sen och jag är livrädd men samtidigt glad. Det här inlägget och ditt förra har hjälpt mig sjukt mycket. De känslorna du beskriver stämmer så bra in på mig och det är skönt att veta att man inte är ensam.
Du är grym Maja och fortsätt vara den du är! ❤️
Fina du ❤️. Känner igen mig jättemycket från min graviditet. Mådde också dåligt psykiskt i perioder (har också ofta ångest) och hittade inte heller berättelser jag kände igen mig i. Vill framförallt säga: ha inteinteinte dåligt samvete! Detta är en högst mänsklig och rimlig reaktion. Så reagerar vi ju på andra stora förändringar i livet och detta är ju den största som finns. Lita på att det i grunden känns bra och låt de här perioderna av tunga känslor komma och gå utan att överdriva deras betydelse, om du förstår hur jag menar. Skickar så mycket kärlek till dig ❤️
Fina Maja.
Tillåt dig att känna allt du gör. Gråt och var ledsen, i stunden för att sen försöka se framåt igen.
Jag har tre fantastiska barn. Det är omvälvande att få barn, visst är det det. MEN, det är också alldeles fantastiskt – och ett privilegium – att få chansen att vara med om. Försök ändra tankemönster, istället för att tänka att en del saker är körda, tänk att det kommer lösa sig när ni väl är i det – för det kommer det göra på något sätt. Era föräldrar, syskon, vänner… alla de kommer hjälpa dig. Du har många potentiella barnvakter att nyttja för att få egentid, sova, resa. Ni kommer hitta ert sätt att leva med bebis. Allt kommer bli bra. Och tro mig, när du väl ligger med bebisen på ditt bröst kommer ingenting vara viktigare än det lill* livet i hela världen. ❤️ kram!
Du är så modig som skriver så ärligt! Tror att det är många som känner precis som du. Blir mer och mer inspirerad av dig och att läsa din blogg för den är verkligen på riktigt och du delar med dig om så mycket viktiga delar i livet. Stor kram till dig Maja <3
Fina Maja 💕 ni kommer klara detta galant så klart! Och man behöver inte få sömnbrist, så tänk inte på det 🙂 våran son har sovit hela nätter sen han var 4 månader
Åh bästa Maja! Som jag känner igen mig i det du skriver! Exakt som du skriver kände jag under hela graviditeten. Nu är Min bebis 5 månader och det bästa jag har.
Min man är dock inte fotbollsspelare men har ändå ett jobb då han är borta minst två dagar i veckan och även längre perioder. Och jag ska vara ärlig att det är sjukt jobbigt när han är borta och i början var det hemskt men nu börjar jag att bli van och vet hur jag lägger upp dygnets timmar.
Jag vet inte vad jag skulle ge dig för råd men det jag vet utifrån mig är att det blir bättre ju längre tiden går och ju tryggare jag känner mig som mamma. Hasta inte med något i början! Lär känna bebisen och anpassa er vardag efter den! Försöka inte att prestera som nybliven mamma utan bara va! Ta en dag (eller fler) i sängen och bara mys!
Och när det gäller sömn så trodde jag också att jag skulle gå under utan den men faktiskt inte! Jag har i drygt ett halvår (några veckor under graviditeten också) haft upphackad sömn och har som högsta önskan att få en hel natt sömn!
Du kommer att bli en fantastisk mamma! Tro på dig själv bara !
Det du känner är helt normalt! Fick slita som ett djur för att få mitt första barn, fick längta, medans bebis nr två blev till på första försöket. Och herregud sån ångest jag hade. Och jag tror det var för jag inte fick hinna längta – det gick så fort! Man blir snuvade på den känslan -längtan. Och för er som inte ens planerat att skaffa barn.. Det är helt normal, och jag LOVAR att oroskänslorna försvinner. Jag hade dödsångest och sov knappt på 18 veckor, sen bara vände det. Låt det ta tid. Du kommer ”växa in” i graviditeten. Allt bli bra!
Det är så bra att du berättar och pratar om det här. Jag kände likadant när jag blev gravid, vissa dagar låg jag bara och grät över att mitt liv aldrig skulle bli som förut igen & det gjorde mig ännu mer ledsen, att jag inte var glad över min lilla bebis. Kändes som att jag skulle bli världens sämsta mamma. Men det sa man ju inte till nån såklart.. Nu sitter jag med min 4 veckor gamla dotter i famnen och jag är så full av kärlek, även om jag vissa stunder lite längtar tillbaka till det gamla livet så är det ingenting som slår känslan av att vara mamma!
Det vänder och du kommer bli en underbar mamma <3
Maja, jag har aldrig kommenterat men jag kände att jag ville göra det nu. Det jag vill säga är att det är helt normalt att reflektera över sitt liv när man står inför en stor förändring. Du är inte ensam. <3
Modigt och fint av dig att dela med dig av dina känslor. Jag fick mitt första barn för drygt fem år sedan och minns att jag mitt i all lycka över att ha fått en frisk dotter sörjde över att mitt gamla liv tog ”slut”. Jag hade också svårt att förlika mig med det faktum att en person i princip var helt beroende av mig för sin överlevnad. Det var mycket att ta in men det blev bättre. Jag hade (och har) en fantastisk man som lät mig vara ledsen då, men han satte också perspektiv på saker vilket hjälpte mig att vända känslorna till det positiva.
Efter dryga fem år som mamma så vet jag att jag alltid alltid alltid älskar mina numera två barn men att jag inte alltid älskar att vara mamma med allt vad den rollen innebär. Och det är OK!
Du kommer hitta ditt sätt att navigera i mamma-djungeln och det är fullt normalt att inte tycka att allt är fantastiskt hela tiden. 🙂
Stor kram
Hej! Det är normalt å känna så ❤️❤️❤️Stor kram
Konstigt att ingen tidigare pratat om detta? I min närhet eller andra som fått barn . Verkar vara vanligt alla fall. Bra att du vågar lyfta det.
❤️jag skulle skriva något om hur det är bra att en graviditet varar i 9 månader för vilken omställning det är- och nu menar jag såklart på alla vis och jag tror att det är sunt att reflektera precis så som du gör- det både gjorde jag under min graviditet och tacklar dessa frågor fortfarande. Men det innebär inte ngnstans att jag inte älskar mina barn men att livet är en resa. Ngt sådant skulle jag skriva och så tänker jag, nej vad alla gör det bättre här och vad fint det är med sådana här kommentarer som din blogg föder. Och oj vad jag uppmuntrar dig till att fortsätta reflektera för det är viktigt och det behövs. Så heja dig på alla sätt och vis och igen, ditt mod att berätta om alla känslor gör att det finns inga tvivel alls kring att du kommer bli en otroligt bra förälder till just ert lilla barn på precis det sätt som passar dig och Victor❤️
Heja dig & din ärlighet! Alla känslor är okej. Jag
Lovar. Man har många
Tankar man är rädd att aäga
Högt Så
Det är bra att du vågar dela med dig.❤️❤️
Kärlek till dig!!! Tack för att du vågar dela med dig!! Förstår verkligen hur du känner och vill bara säga att det är helt ok!!! ❤️ Lita på att oavsett utmaning och omständighet, så kommer du hitta en lösning som passar ditt liv när det väl kommer! ❤️
Fina Maja!!
Jag har en son på 4 månader. Jag kände precis som dig ibland, speciellt i början. Kunde få sån panik, hjärtat började slå snabbare och fick en stor våg av panik inom mig och tryck över bröstet. Men tror det är ganska normalt att man får det så, liksom hela ens liv kommer ju blir helt annorlunda. Men nu sitter man här med sitt älskade barn och det är så magiskt.😍 Visst ibland vill man bara få vara lite själv och kunna sova ut. Att gå till gymmet är min egentid numera.
Jag drömde också massor när jag var gravid. Både om bebisen och att min sambo var otrogen hela tiden.😂
Det kommer bli bra Maja, du/ni kommer få er rutin på det hela. Kan ta tid men det kommer. Jag brukar tänka att klarar alla andra av det så gör jag också det.😃 Massa kärlek till er! Och tack för en bra blogg och podd!❤️
Wow så fint och ärligt inlägg! Tack för att du delar med dig ❤️
Åh. Jag vill bara krama dig. Jag och min kille fick tvillingar. Oplanerat. Så först chocken att vara gravid, och landa där. Sen att man plötsligt ska bli tvåbarnsförälder fast man egentligen inte ville ha en enda unge. Jag berättade för en person. Resten fick min kille berätta för. Jag var ledsen och fick panik ofta fram till v.30 typ. Och önskade lite att en av dem skulle dö i magen (sjukt idag att tänka på när de sitter framför mig). Det är okej att känna så. Jag står för det. Innerst inne visste jag ju att jag skulle älska dem. Känner igen mig så mycket i det du skriver. Nu har jag även ett tredje barn. Också oplanerat och som jag inte ville ha. Så nu har jag accepterar och förstått att jag inte kunde vara lycklig gravid (kanske pga kontrollbehov). Och det behöver man heller inte vara. Jag är en lycklig mamma istället. Älskar ju dem nu. Och det räcker. Man får hata dem i magen och tänka att de kommer förstöra ens liv. Kroppen ska du inte oroa dig för. Jag har aldrig haft så lite kroppsångest som nu. Respekt och ödmjukhet är det enda jag känner för den nu. Och får du bristningar så få inte panik (jag smorde magen med 1000 oljor men fick ändå). De bleknar. Försvinner. Och det lilla som syns blir ett fint minne och en påminnelse om vad kroppen gjort – burit och fött fram ditt barn.
KRAM! Och släpp paniken lös. Så mänskligt att balla ur. ❤️
Sådana dagar kommer och går. Dom kommer till och med när magen står rätt ut och det snart är dags att föda he he. Jag hade mycket tankar om hur jag skulle bli som mamma innan jag blev det. Vad som var viktigt att inte tappa som person. Alltså kan ju säga en sak. Jag har ändrats som person efter att jag fick min dotter och jag tycker verkligen till det bättre. Precis som man ändras under en graviditet så ändras man ytterligare efteråt. Älskar mitt liv nu. Jag gör saker för mig själv emellan åt för jag måste. Men alltså helst av allt vill jag ju ha med henne på allt jag gör. Min minibästis. Det trodde jag aldrig, att jag helst av allt inte skulle vilja ha egentid för mig själv. Nej, ha inte för höga krav på dig själv och ta det som de kommer helt enkelt. Stor kramis
Vill bara säga att dina känslor är normala och att de verkligen inte behöver bli så som folk säger! Min son är snart 2,5 o har sovit 19-07 utan uppvak, inte en enda natt sen han var 5 månader! Första 2 månaderna vaknade han en gång vid ca 1 o en gång vid ca 4, sen från 2-5 bara en gång per natt. Jag har ALDRIG sovit så mycket som jag gjorde under min föräldrarledighet 😂 snittade 10 timmar obruten sömn per natt, de va underbart!
Rekommenderar mat och sömnschema på dagarna och egen säng till bebisen! 😀
Finaste Maja. Dessa hormoner och känslor alltså. Tycker du är helt fantastisk som delar med dig. Min älskade svärmor sa till mig en gång -Man får dom barn man klarar av!! Hehe, kanske sant! Bebisen dök säkert upp i drömmen för att lugna dig. Den kommer säkert sova för att du behöver din sömn, kommer säkert va supersmidig och enkel att resa med (jag reste massor mitt första bebis-år.) Jag har levt samma liv som du så kan verkligen relatera. Det är så jävla orättvist många gånger, men du kommer förhoppningsvis hitta en fantastik babysitter som kan hjälpa till, ett måste när man lever som oss med familj i annat land. Vill bara krama dig underbara människa!! Du kommer bli en fantastisk mamma. Kramar
Hej! Jag brukar aldrig kommentera men nu var jag tvungen. I den här kalla världen behöver vi peppa varandra 🙂 Jag förstår dig och jag tycker att det är bra att du har de tankar du har. Det betyder att du inte är naiv inför att bli mamma utan att du förstår att det kommer att bli stora utmaningar och att du nu förbereder dig för det. Vi har en son på 1,5 som vi hade det rätt kämpigt att få. Ändå så tyckte att det var hemskt de första ca 6 veckorna efter förlossningen. Ingenting kändes naturligt eller lätt eller underbart. Jag kände mig ledsen och förvirrad och ensam trots en underbar sambo som gjorde det han kunde. Och jag hade ingen förlossningsdepression utan det var bara naturliga känslor, inser jag i efterhand. Jag önskar att jag varit mer snäll mot mig själv under dom veckorna och att jag vågat berätta för nån som kunde säga att dom kände samma sak. Så, kämpa på och känn och tänk och lev! Stor kram
Vet du Maja, jag tror att detta du beskriver är så himla vanligt men få vågar prata om det. Alla mina vänner är så lyckliga över att bli föräldrar men jag vet att så många har exakt samma tankar utan att säga det. Jag blev också gravid oplanerat och tänkte länge på om jag skulle behålla det eller inte. Exakt samma tankar som dina drev runt i mitt huvud. Ha inte dåligt samvete över det, alla är vi människor och man får ångest över saker som påverkar ens liv mindre än ett barn. Så embraca dina känslor, känn efter, det är inte fult att undra och tänka hur livet kommer att se ut. Om sakerna man kommer att sakna, men också om förväntningar som kommer med bebisen. Du rockar. Glöm inte det 🙂
Så himla starkt att du pratar om detta! Du hjälper många! Kram till dig!
Fina Maja! Tack för din ärlighet och framförallt öppenhet. Jag är gravid i vecka 13, och har precis som du svajat fram och tillbaka mellan panik och rädsla hur livet kommer förändras. Vissa dagar känns givetvis bättre, och då finns såväl glädjen som tacksamheten där. Men, när osäkerheten slår in så blir den brutal och det blir svårt att se framtiden som annan än negativ. Lever även tillsammans med en fotbollsspelare, och tanken på att bli “ensam” under deras tid iväg underlättar givetvis inte heller när paniken väl slår in. Särskilt inte heller när familjen inte bor nära! Jag har dock lusläst i diverse olika forum, och nästan alla säger att denna klyvenhet kommer lägga sig innan resan närmar sig sitt slut. Håller tummarna för att det även blir så för mig.
Tack för att du vågar prata om ämnet. Du är långt ifrån ensam!
Kram
Fina Maja, jag kan identifiera mig så mycket med dig! Du och jag är lika gamla, min sambo är två år äldre än mig. Ibland pratar vi om barn och slutsatsen är att han är lite mer sugen på att skaffa barn ganska snart än vad jag är. Då kan jag ibland känna en fladdrade känsla av panik i bröstet. Som en svag panikångest. En rädsla som känns lika gammal som livet själv. Sen lugnar det ner sig och jag tänker precis som du gör och dom andra som kommenterat. Man kommer bli bästa vän med sitt barn och känna en obeskrivlig kärlek som man aldrig tidigare känt. Kramar på dig Maja! Du är grym som skriver om detta <3
Tack för du beskriver det så fint, exakt de tankarna har jag också haft. Och så får man dåligt samvete att man ens tänkt att man ”ångrar sig”. Mina dagar går upp och ner, ibland är jag överlycklig och ibland kommer en dipp för man är orolig för allt som komma skall. Jag tror att det är naturligt att man går igenom alla dessa känslor, inför allt som är nytt för en. Det fann jag en trygghet i efter att min bm sa det. Du kommer bli en fantastisk mamma tror jag, som tänker både högt och lågt. Kram!!
Ps tror såklart att bebisen mår bäst om man mår bra. Men en dipp hit och dit känslomässigt påverkar nog inte barnet negativt. (Tänkte med hänsyn till din livscoach kommentar, tyckte den var rätt ångestladdad när jag själv läste den och inte var lycklig just då…)
Maja du är så fantastisk som delar med dig, och så fantastiskt att läsa allas kommentarer!
Ni två kommer bli helt fantastiska föräldrar, nästan så man blir lite avis på den lille i magen!
Stor kram <3
Åh❤️ Det är väl inte så konstigt att man tvekar. Det är ju något helt nytt. Man vet vad man har men inte vad man får. Tur man har nio månader att iaf försöka ladda upp. Sen vet man ju ändå inte hur det blir. Eventuellt blir erat barn som våra två varit och sov konstant de första tre månaderna. 😂
Förstår att det känns övermäktigt att ha mycket tid själv med barnet. Prata med Victor och bestäm innan hur ni vill göra och lägga upp det den tid när han är hemma. Då blir han också mer delaktig. Det är okej att barnet är hos pappan en timme när du åker och.. ja, fixar naglarna även om bebisen är en vecka. Man kan lösa egentid även med barn. Inte varje dag men då och då. Men då måste man också våga släppa ansvaret också. Du kommer klara det galant! Er familj får ju hitta er grej och ni kommer bli de bästa föräldrarna för just ert barn. Kram
Älskar när du delar med dig av sådant, tror det hjälper många som är i likande situationer. Du är inte mer än människa <3
Säger som min mamma sa; Det finns en anledning att man är gravid i 9 mån, man ska vänja sig!
Jag tror att du kommer långt med att vara öppen med hur du känner. För min egen del mådde jag bra under graviditeten och första tiden som mamma. Men när min son va ungefär 3-4 mån, fick jag ett riktigt bryt och rejäla ångestattacker. Ångest som jag hade levt med tidigare i livet vällde upp och jag kunde inte kontrollera något. I början va det så viktigt för mig att dölja allting och försöka överleva vardagen med hjälp av sambo och mamma. Men när jag väl insåg att det är ok att be om hjälp och vara öppen med hur det är, så vände allting. BVC tog mig på allvar, jag fick så fin hjälp och kontakt med en psykolog. Mammagrupperna som jag hade gått med i, dömde inte mig alls och det kom även fram att en annan mamma också mådde dåligt. Så ta dina känslor på allvar, be om hjälp om du behöver det. Det är ingen skam, du är inte ensam. Det kommer gå hur bra som helst. <3
❤️❤️❤️Kära Maja.
Det finns tider i livet när vi inte känner oss som bästa och det verkar finnas en viss explosion av känslor och vi vill bara gråta, men det här är något naturligt.
Det är säkert att förmodligen “tusen bekymmer om graviditeten” redan har korsat dig, men det är normalt att ha denna rädsla …
Även om Victor inte har många möjligheter att vara med dig och din son som andra har, kommer han att göra sitt bästa för att vara den bästa pappan, precis som du.
Och Maja, jag är säker på att du ska ta hand om din baby så bra och vara den bästa mamman.
Det är när ditt barn växer upp, kommer han att säga “Du är den bästa mamman i världen !!!!”
Det måste vara oförklarligt kärleken du känner för ditt barn, för det är frukten av den djupa kärleken mellan dig och Victor.
I dessa ögonblick av ledsen, gråter.
Gråtande släpper ut negativa energier.
Hoppas du har en bra dag.
Och wow tack så mycket för dina underbara ord, tårar i mina ögon är här igen.
Du är bäst. Stor puss.
❤️❤️❤️
Har inte läst alla kommentarer utan skummat lite men av ditt senaste inlägg verkar det som om det hjälpte dig. Härligt att du vågar vara öppen om det du verkligen känner.
Jag måste bara säga att jag kan sakna egentiden sååååå mycket. Vissa dagar kvävs jag nästan. Behöver få vara ifred. Men det sjukaste är att när jag väl får egentid – ja då stressar jag igenom den och längtar hem till skitongarna. Haha. Mina fyller snart 4 och 6. Helt sjukt.
Och. Även om uttrycket ”allt är normalt” är sjukt irriterande så stämmer det. Jag loooovar dig att alla känslor och funderingar och rädslor du har – så är vi en eller flera läsare som känner eller har känt precis samma och då ääääär det ju normalt.
Kram till dig.
Du strålar alltid av sån inspiration och glädje! Och att ni kommer bli amazing förändrar är de ingen frågan om. Ni sprudlar så av kärlek❤
Hej fina Maja. Jag läser ditt inlägg med en lättnad, för jag har känt exakt likadant när jag blev gravid. Ångest, oro och faktiskt en känsla av att vilja ångra sig. Sen kommer ångesten och det dåliga samvetet för att man känner ångest över något som ska vara så fantastiskt. Det är så ”fel” och tabu att få känna annat än lycka när man väntar barn, men faktum är att jag tror, att majoriteten känner liknande någon gång. Jag kände faktiskt så under hela graviditeten, tillslut (tack vare världens bästa psykolog och livscoach) så fick jag hjälp att bara acceptera att man faktiskt känner olika. Mina känslor behövde inte nödvändigtvis betyda att jag inte skulle klara det eller älska mitt barn, tvärtom, jag gick igenom en process där livet skulle förändras, och det påverkar ju alla på olika sätt. Dina tankar gick jag igenom, tusen gånger om. Dagen min dotter kom, så kände jag inte direkt kärlek, men den växte fram, och nu älskar jag henne så mycket att min kropp värker. MEN, vissa dagar, vill jag bara slänga in handduken och låsa in mig, SJÄLV. Det är verkligen sjukt jobbigt ibland. Men att vara förälder är lite mer av allt, det är jobbigare än vad jag trodde, men också mycket roligare och mer kärleksfullt än vad jag trodde. Hur som helst, vi är så många som känt exakt likadant. Att inte få egentid var en sån sak som kunde göra mig sjukt orolig också. Usch, allt gjorde mig typ orolig. Men var snäll mot dig själv, och låt dig själv känna vad du än känner. Det är helt okej. ❤️ man har ofta en bild av hur saker ska bli och kännas, men sällan överrensstämmer dom med hur verkligheten verkligen är. Att vara gravid är verkligen sjukt påfrestande och jobbigt psykiskt, något som få pratar om. Man ska liksom vara så tacksam HELA TIDEN, det är inte acceptabelt att få tycka det är jobbigt eller rent ut av hemskt. Jag avskydde min graviditet, kände mig SÅ ful, och jag längtade bara tills jag skulle bli normal igen. Och det är helt okej, det var min upplevelse, medans någon annan älskade det. Jag tycker du är så bra som är ärlig om din upplevelse. Du känns så klok. Massa kramar <3
Fina Maja, du är så modig som uttrycker det så många känner men inte alltid vågar säga högt. Jag själv vågade bara säga det till min sambo och min egen mamma när jag var gravid. Att bli mamma är fantastiskt men också… skitläskigt. Vår bebis var planerad och vi hade försökt i några månader men när plusset väl kom började jag gråta och undrade om jag (vi) verkligen hade tänkt igenom det hela tillräckligt. Dessa tankar kommer fortfarande över mig då och då när något känns svårt eller om jag är väldigt trött. Men vet du vad? Jag är inte alls perfekt men jag är minsann en jäkligt grym morsa till mitt barn 💪 Jag är säker på att du också kommer vara det. Jag tänker ibland på ett citat från Astrid Lindgren: ” Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Och angående egentiden – försök minnas att den är inte borta för alltid när det känns tufft ❤ Den kommer tillbaka och när man minst anar det kommer de där tillfällena att bara vara för sig själv en liten stund. Du är ALLTID Maja även om du också är mamma. Ps. Ett litet leende, en blick eller bara en nöjd suck från ens egen bebis kan få alla moln på himlen att försvinna i ett ögonblick. Det finns ingen större kärlek.
Kram!
Hej Finaste du.
Jag är i vecka 32 och har tvivlat fram och tillbaka.. Det är inte konstigt hela livet ska förändras. Var inte hård mot dig. Jag tror att allt faller på plats när bäbisen är här. Gravidhormoner är jobbiga. Var rädd om dig och fortsätt att skriva av dig ❤
Tack Maja för att du är ärlig med hur du känner. Tack för att du har hjälpt mig att våga bli någon,något annat än bara vara mamma. Det är underbart att en annan människa kan inspirera genom att skriva ner sina tankar, känslor och funderingar. Tack <3 jag hoppas att du också har eller hitttar någon som du kan tanka hopp och mänsklighet hos. Allt det du ger kommer tillbaka till dig <3 Tack för all ärlighet vackra fina härliga maja, du är bäst